Jag är inte rädd, sorgsen men inte rädd
Varje gång jag ser en bild av mig själv (dagligen) så tänker jag på min dödsannons eller ja det brukar väl vanligen inte inkludera bilder i dessa men begravningsfoto. Död i vilket fall.
Tankarna svävar i väg dit automatiskt, går inte att stoppa. De skrämmer mig inte, inte alls. . Kanske borde det om man frågar en psykolog person, men döden är liksom jävligt sorglig men inte skrämmande, inte för mig åtminstonde.
Det är ju tamefan den renaste jävla sanningen livet ger oss, vi ska alla dö, för eller senare. Döden kan vi inte fly i från, inte ens jag som blivit så bra på att fly.
Så när jag betraktar bilden av mig själv och träffas av döden, finns där något som lockar och drar.
Det har alltid funnits där och kommer så göra i resten av mina dagar.
hur konstigt det en låter är vi kompisar... Döden och jag.
Jag rädds henom inte, inte min egen död..
jag sörjer,men jag är inte rädd..
Jag vet att jag skrämmer
Jag pratar sällan högt
För vem vill lyssna
När döden påminner
Påminner om sorgen
Vem är villig att lyssna
På känslan av att riktigt vilja.... Dö.
En känsla är en känsla
En känsla är mäktigt
Men det krävs mer en känslan
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ....
Vi delar på en flaska rött och pratar om saker som tycks skrämma de flesta..
