Att skriva eller inte skriva ,det är frågan.
Jag har alltid varit bättre på att utrycka mig i skrift. Har alltid haft svårt och kämpigt med skolarbete har verkligen kämpat för att bli godkänd. Utom de gånger då jag fått uppgifter då jag fått skriva utifrån mitt eget huvud. Då plötsligt har jag stigit till toppen av stegen.Jag har slitit mitt hår , skrikit och bråkat på mina lärare som plötsligt gav mig ett så pass högt betyg när jag visste att jag förtjänade mindre. Jag förstod inte alls vad de menade med att jag hade något speciellt att jag var bra på något … och vad är väl de i en värld av högutbildade människor att kunna skriva . Vart skulle det ta mig?
"Minns med ångest den röda jävla pennan. Allt jag gjorde kom tillbaka sönderklottrat med den röda jävla pennan. Underförstått är röd inte min bästa färg på bläckpennor sen dess."
Hade jag i stället tagit till vara på det faktum att jag faktiskt ägde förmågan att trolla med texter och få det att bli intressant och gripande, om jag bara hade vågat lita på det så kanske jag hade kunnat göra något bra av det? Men det är väl inte to late än? Men tvivlet bor fortfarande kvar och det kommer jag alltid att få leva med. så länge jag inte trotsar tvivlet och gör det ändå kommer ingenting att hända.
En sak till, de kallde mig poetisk , jag hade poetiska darg , det var det töntigaste jag någonsin hört och var inget jag vill beblanda mig med. Men jag visste ju att det var så egentligen. men det var ju så dorky.
"Sista året på gymnasiet , ni vet på student (va fan heter det) studentskivan!!! (ha) fick jag ett band (tänk fröken sveige typ) utnämd till just det klassens poet...(haha) Min klasskamrater valde mellan det och klassens lilla mamma. Jag har alltid haft ett öra tillför andra , har alltid kämpat för dears rätt och känslor. Detta gjorde även att jag glömde bort mig själv... eller mja jag gjorde det nog ganska medvetet så att jag slapp tänka på mig själv."
För det är väl lite så att det är lite av en dröm det här med skrivandet, har alltid varit en dröm. Så är det inte dags nu att utforska , pröva och surfa lite på den vågen. För jag vet ju att jag kan , jag har ju fått det bevisat så många gånger.... det är väl fan att jag inte kan lyssna lite bättre.
Jag funderar ganska ofta på en sak.
Människor jag har mött i mitt liv. Fantastiska människor som har passerat. Människor som har och alltid kommer att ha en stor betydelse i mitt liv. Människor som har funnits där för mig på olika sätt , människor som varit mitt tillfälliga familj, människorna som har visat mig stor kärlek och visat mig att jag betydde något . Alla har inte den grunden med sig utan får söka den längs vägen , det är verkligheten.
Alla smärtsamma farväl när skolan tog slut och allt bara försvann. Borta från en dag till en annan ….
Hur jag lärde mig att lita endast till mig själv. Pepole always leave in the end!
Det hade kanske varit något att skriva om . Människorna i mitt liv . ..
Jag har alltid trott att jag icke är av intresse , att mitt liv är föga intressant. Finns mycket svart sörja jag aldrig vill yttra igen, men allt däremellan är ändå av betydelse. Det äckligaste mörkret har ju också betydelse såklart men världen klarar icke att skåda när mörkret blir mardröms lika skuggor som skitar ner .
Jag har en smått dyslektisk hjärna som är inne och stör och rör till det. Jag fick reda på detta för inte så länge sen och jag blev så lättad. Där fanns förklaringen till så mycket. Jag är liksom inte dum, jag fungerar bara lite annorlunda, jag fungerar som JAG. Jag tror att just detta faktum har satt kämpar i hjulen för mig , dåligt självförtroende va gäller att utföra grejer" riktigt och korrekt" , men nu skiter vi i alla pekpinnar och småfel. Det är ok . Jag är ju faktiskt jävligt bra trots detta.
Att skriva här, om mina tankar och funderingar i stort och smått är en del, det är en början ….
Sen får vi se vart livet tar vägen.
