Explosion av känslor...
Hon stod och blickade ut mot solnedgången..
Hon hade jagat solnedgången, så fort hon såg att den visade sig på himlen snodde hon runt med barnvagnen och ökade på stegen i riktigt ner mot vattnet och solen. Himlen brann där bakom träden och det var som om det var något som drog i henne, drog henne till sig. Det pirrade mer och mer i kroppen på henne, skådespelet blev mer och mer magiskt ju närmre hon kom.
Hon kom tillslut ner till vattnet och lät blicken vandra ut i horisonten. Det var som om solen ändrade himlens färg och nyans för varje minut, varje sekund som gick.
Hon fortsatte att gå längs vattnet i samma riktning som solen. Hade hon inte haft barn vagnen med sig hade hon sprungit. Hon visset inte riktigt varför det var så viktigt att komma fram dit benen bar henne men det var något som kändes i hela hennes kropp hon bara måste ta sig fram.
Väl framme vid den lilla stranden var hon helt ensam , hon och den lille i vagnen som titta fascinerat på vad mamma hade för sig.
Hon ställde vagnen så gossebarnet också kunde få se vad det var de hade haft så bråttom till. Helt tyst och stilla blev den lille i vagnen och tillslut somnade han tungt till den lugnande himlens alla färger och nyanser.
Hon stod där och iakttog stilla skådespelet som spelades upp framför henne.
Hennes ögon fylldes av tårar som långsamt trillade längs hennes runda och iskalla kinder.
Det var som att dom var där , alla hennes känslor. Explosionsartat färgade dem hela himlen i ett vackert sken.
Helt överrumplad av alla de känslor som bubblade upp i henne , det blev svårare att andas och tårarna började förvandlas till ett vattenfall av salta tårar, salta snoriga tårar.
Sakta torkade hon bort sina snoriga tårar, vände sig om till den lille ivagnen och började gå med solnedgången bakom sig , hon såg den inte nu.
Hon andandades tungt , försökte hitta tillbaka till sitt inre lugn,
Det var inte tid nu , det fick inte komma nu.
Hon kunde inte tappa det och falla här, faller hon nu … reser hon sig inte upp igen.
